söndag 13 juni 2010

Entré

Jag funderar ibland över om jag är materialistisk.

När jag och min barndomskompis Sebastian var små hade vi en fantasioas i slutet av gatan i vårt villaområde. Vi tillhörde fortfarande det gåtfulla folket, och det som i en vuxen människas ögon bara såg ut som en alldaglig återvändsgränd var för oss ett litet paradis. Ett Shangri-La i form av en låtsasleksaksaffär. Vi gick dit och låtsades plocka åt oss leksaker helt gratis. Vi pekade ut och berättade för varandra vad vi tog. En lek där vi flydde den hårda monetärt dikterade verkligheten. En lek som räckte för att serotoninhalten i våra hjärnor skulle höjas. Vi kallade denna underbara plats Pluttifisan. Några år senare när vi börjat skolan tyckte vi att Pluttifisan lät barnsligt. Då döpte vi om platsen till Skateboard.

Igår besökte jag och Marja köpcentrat Entré vid Värnhem. Jag har bara varit där en gång innan, för ett år sen. Jag blev glatt överraskad då eftersom jag upplevde att där fanns en slags fräschet som man bara kan få när man bäddar in något i en genuint artificiell yta. Jag och Marja har pratat länge om att tillbringa en dag där, och nu äntligen blev det verklighet.


Entrés entré.

När man kommer in från Värnhemstorget möts man snart av Mormors Bageri. Jag blev glad av att upptäcka att detta utmärkta, om än något sterila, kafé visade sig vara en franchise. Jag har bara besökt Mormors Bageri vid Skolgatan, där jag kunnat äta ganska prisvärd smörgåstårta. Det känns tryggt att veta att det finns fler kloner av kaféet. Smörgåstårta är sorgligt nog sällsynt.

När man fortsätter gången in mot huvudbyggnaden möts man snart av en rulltrappa som leder till våning två. Det är frustrerande att behöva välja vilken väg man ska ta. Impulsen tog överhanden och vi tog rulltrappan upp. Att åka uppåt känns som en framåtrörelse i jämförelse med att stanna kvar bland förlorarna på markplan. Samtidigt gnager tvivlet. Vem vet vad man missar där nere? Man lär ju knappast gå tillbaks dit när man väl har nått huvudbyggnaden.



På ovanvåningen fångade Green Health vårt intresse. Ett ställe där man kan få akupunktur, akupressur, öronljus och mycket mer. För hundra kronor kunde man få tio minuters massage. Termen happy ending lyste med sin frånvaro, och vi gick vidare.
En stor plastko var nästa sak som påkallade vår uppmärksamhet. Den gjorde stillsamt och värdigt reklam för det rättvisemärkta kaféet Barrista. Vi bestämde oss för att återvända dit senare.



När vi kommit fram till huvudbyggnaden skyndade vi oss till en plats som jag missade när jag var på Entré för ett år sedan: O´learys. Denna restaurang bjuder inte bara på mat, barnkalas och sport på TV. Längst in i lokalen finns också en bowlinghall. Det dominerande dagsljuset tog bort en del av partykänslan när vi tittade in. Men diskoljuset snurrade ändå, och den punktmarkerade lokalen så att man kunde föreställa sig hur frän stämningen säkert var på kvällen.
Jag och Marja struntade i att bowla och gick istället mot Food Courten.



På food courten rådde samma irriterade feststämning som det brukar göra på Malmöfestivalen.
Glädjen över att leva i ett överflödssamhälle dränks lite av stressen av att befinna sig i ett hav av idioter och känna att man är en del av helheten.
Jag kunde minnas att jag åt på en restaurang på food courten förra året. Och jag kunde minnas att jag blev besviken. Måltiden hade inte alls varit lika tjusig som den var på bilden. Den här gången ville jag inte upprepa samma misstag. Men jag kunde inte riktigt minnas vilken restaurang jag hade varit på. Jag gick efter bilderna. Och såg snart en lammrätt som såg riktigt smaskig ut.

En dag, någonstans, kommer batterierna på en sån här ta slut och göra att jag får vänta för länge på min mat. Jag kan inte sluta tänka på det.
När jag fick in min mat insåg jag att jag gjort om mitt misstag från förra året. Den smaskigaste bilden ledde raka vägen till besvikelse. En lövbifftunn lammbit med smaklös sallad, sorglig pommes frittes och andefattiga såser. Jag var lurad. Av mig själv.


Aptitlighetens degeneration. Bra på restaurangsens bild. Sämre i verkligheten. Ännu sämre som foto på min blogg.



Utsikt från restaurangbordet. Min mobilkamera kan inte riktigt fånga de subtila handavtrycken från tusen småbarn.
Stärkt av näring fortsatte jag och Marja vår odyssé. På samma våningsplan som restaurangerna hittade vi en biograf. Det känns kul att Malmö har berikats med ännu en biograf. Det känns tragiskt att det inte innebär att utbudet av filmer har blivit större.
Bredvid bion ligger ett lekland. Det är billigare för vuxna att komma in än för barn. 29 kr för en vuxenbiljett tyckte vi var misstänkt billigt. Vi anade ugglor i mossen. Vi gissade att det säkert fanns en outtalad "självklar" regel att vuxna inte fick leka utan barn. Så vi vände ryggen till och gick vidare.



En klädesbutik med en inredning hämtad från A Clockwork Orange.
Våningsplan 2 består mest av klädesbutiker. Jag övertrasserade mitt klädkonto kraftigt redan förra veckan när jag bland annat handlade jordklotets häftigaste skinnjacka på Carlings. Jag vågade inte ge någon av affärerna en chans att locka mig till köp. Vi hamnade snart på bottenvåningen.

Goda nyheter! Gallerix har uppdaterat sitt sortiment!

På bottenvåningen hittade vi många balla affärer. Dataspel, musik och böcker. Ett upplevelsecentrum. Vi borde ha börjat här. Nu började vi bli trötta.
Här på bottenvåningen träffade vi två tjejer som gav oss en broschyr om Green Health. På en skylt stod det att man kunde få fem minuters gratis akupunktur.
-Hur mycket kan man åstadkomma på fem minuter, frågade jag.
-Det är bara för att visa att det inte gör ont.

En ironisk skylt på Musiklagret beskriver exakt vad dvd-skivorna nedanför inte är.


Först kom Bram Stokers Dracula. Sen William Shakespeares Romeo + Juliet. Nu Hitlers Förintelsen.

Den sista affären som vi verkligen kollade igenom ordentligt var Akademibokhandeln. Nils Lind berättade för mig häromdagen att Akademibokhandeln slutat att sälja kurslitteratur. Plötsligt framstår deras namn lika omotiverat skrytigt som Expert.
På Akademibokhandeln i Göteborg hade jag sett en bok som jag ville ge min pappa i födelsedagspresent. I ett utslag av rörande naivitet trodde jag att jag skulle kunna hitta den på Akademibokhandeln i Malmö. Men ack nej. Akademibokhandeln på Entré hade ett utbud som var både smalare och bredare än de flesta bokhandlar. Ett litet antal böcker, med innehåll som kan tilltala så många som möjligt. Om jag hade velat ge min pappa klippdockeboken med Victoria och Daniel så hade jag inte behövt leta vidare.
Jag och Marja gick tillbaks till Barrista på andra våningen och avslutade vårt besök på Entré där. Vi beställde varsin Cappuccino och gick bort till sofforna. Tyvärr var ingen soffgrupp ledig. Vi fick sätta oss där det såg ut att vara mest plats. En kvinna i min egen ålder matade en bebis som satt i barnvagn. Hennes man satt med keps och lutade sig bakåt och log så nöjsamt att hans snus höll på att falla ur munnen. Deras son i lågstadieåldern for runt oroligt.
-Sitt nu still, Kevin, sa kvinnan. Kan du inte bara sitta still?
Jag tittade ner i golvet och försökte tvinga fram den känsla av stillsam återhämtning som jag hade hoppats få ut av kaffestunden. Men när jag såg ner på golvet, bordet och soffan såg jag smuts. Smuts som jag inte hade lagt märke till tidigare. Hade det hunnit bli så skitigt sedan vi gick förbi här tidigare? Eller hade jag bara inte tittat så noggrant? En genuint artificiell yta täckt av äcklig smuts symboliserar civilisationens förfall. Det vet väl minsta småbarn? Så banalt. Jag hade hoppats på någon mer storslagen avslutning på besöket.
Jag tittade ut genom fönstret och såg att någon på sin balkong fortfarande inte hade tagit ner dekorationen där det stod "God Jul".
Småbarnsföräldrarna hade börjat kasta papper på varandra. Kevin ansträngde sig och satt snällt still.
Kanske var mina förväntningar på Entré för höga. Kanske är det helt enkelt svårt att njuta av ett köpcentrum fullt ut när man har begränsad budget. Men någonstans hade jag nog ändå hoppats att Entré skulle bjussa på lite skön verklighetsflykt. En drömtillvaro som åtminstone kunde frammana sköna fantasier om konsumtion. Istället blev det en bild av ett sjunkande konsumtionssamhälle med spräckt fasad. Och om det var det jag velat uppleva hade jag ju lika gärna kunnat gå till Mobilia.
Hej då. Ni hittar mig på Pluttifisan.

Inga kommentarer: