onsdag 30 juni 2010

Recension: Rambo (Rambo IV)


Reklamkampanj i New York. Januari 2008.
Det finns många filmer som skildrar en verklighet och rör åskådaren på djupet. Men det är inte många filmer som rent konkret lyckas påverka verkligheten. The thin blue line medförde att en oskydligt dömd man blev frisläppt. När Scener ur ett äktenskap visades på svensk TV steg skilsmässostatistiken i landet kraftigt.
Om Rambo tillhör denna stolta skara filmer är kanske inte helt säkert. Men vi vet så mycket att frihetskämpar i Myanmar (Burma, i folkmun) snabbt tog filmen till sina hjärtan och använde dialog från den som slagord. Främst citerade de Rambos replik "Live for nothing, die for something". En replik som väl bättre än någon annan mening sammanfattar den buddhistiska livssynen. Oavsett om man lever i ett konflikthärjat land eller inte. Filmen Rambo blev grundligen förbjuden i Myanmar. Men många valde att se den i smyg ändå. Ett händelseförlopp som liknar Rambo II:s öde i Sverige på 80-talet. Det är lätt att avfärda Rambos betydelse. Upproren hade redan startat när Sylvester Stallone spelade in filmen. Rambo blev visserligen en hyllad hjälte i landet, men kampviljan hade kanske varit lika stark även utan filmen. Men vi vet bara hur historien fortlöpte. Vi vet inte vad som hade hänt om filmen Rambo aldrig hade gjorts. Därför kan vi inte heller säkert utesluta att Rambo har haft stor betydelse för den händelsekedja som slutade med att du gick med i gruppen Support the monks in Burma på Facebook.
Filmen inleds med autentiska bilder på lemlästade offer. I ett kollage av nyhetsbilder får vi se människor som militärregimen har stympat, dödat och massakrerat. Det är magstarkt, och jag blir genast lite orolig att dessa bilder ska ta udden av underhållningsvåldet som jag väntar på. Jag behöver inte oroa mig. Redan i filmens fortsatta inledning börjar det stiliserade våldet kittla lite. Här får vi se en sen där sadistiska soldater tvingar ut bönder på ett risfält med planterade minor. Resultatet låter inte vänta på sig. Redan nu lever filmen upp till sitt rykte om att vara "köttig".
Storyn i Rambo är inte svår att hänga med i. Rambo lever i Thailand. En dag kommer det ett gäng snälla kristna amerikanska missionärer som övertalar Rambo att skjutsa dem in i Myanmar i hans båt. De råkar i trubbel och han måste tillsammans med ett gäng legosoldater försöka befria dem. Och det är här det riktigt smaskiga underhållningsvåldet börjar. Statistiken visar att det dör 2,59 människor per minut i den här filmen. Men med tanke på att första halvan av filmen är ganska lugn så kan du lugnt räkna med att få tillräckligt med våldsfrossa i andra halvan.
Karaktärsarbetet i den här filmen är halvbra. Jag kan uppskatta att de kristna missionärerna framstår som individer, och inte bara som representanter för anglosaxiska kristna. De burmesiska karaktärerna målas med lite bredare penseldrag. Man kan dela in dem i två kategorier: darrande offer och överdjävulskt onda. Det är skönt att se när de onda får vad de förtjänar. Och ledsamt, på ett kittlande sätt, att se när offren får vad de inte förtjänar.
Det kan låta som att den här Rambofilmen kör på i samma hjulspår som de tidigare. Och det kan man väl säga att den gör. Men den är lite fräsch på två sätt:
1. Det är den första Rambofilmen som har en homosexuell karaktär med. Han blir helt rättvist uppsprättad som en gris på slutet.
2. Det är den första Rambofilmen där vi inte får se Sylvester Stallone i bar överkropp. Redan det gör nästan filmen sevärd.

*SPOILERVARNING*

Det märks att Sylvester Stallone har tagit intryck av den intervju som Susan Faludi gjorde med honom i boken Ställd. Det underliggande temat kring fadersfigurer lyfts fram lite tydligare i den här filmen, och på slutet återvänder John Rambo för att hälsa på sin pappa för första gången på mycket länge. Men just då, när filmen är på väg att nå sitt emotionella klimax, rullar eftertexterna igång. Jag känner mig blåst på konfekten.
Nu hoppas jag att Rambo V snart når våra biografer. Och att den filmen kommer att vara ett stillsamt kammardrama där John pratar ut med sin far. En manlig pendang till Höstsonaten.
Är det för mycket att hoppas på?

Inga kommentarer: